Skuldkänslor upp över öronen..!

Skuldkänslor det har jag gått om.

Jag känner att jag drar svartamoln med mig överallt och orsakar andra smärta och lidnade, vilket jag också gör. Det är inte bara en känsla.

Anorexian har inte bara drabbat mig utan alla runt omkring mig också! Det är ju inte bara jag som mår dåligt och oroas...

Min familj blir lidande, min egna lilla familj och de familjer som jag har runt omkring mig. De oroas och lider de med.
Marre är super stressad och mår dåligt, inte så konstigt, min dotter Hailey förstår tack och lov inte något än och jag hoppas innerligt att hon aldrig kommer börja förstå vad som händer och sker med mig just nu... Man vill ju inte föra över ett sånt här besteende eller en sån här sjukdom på sitt barn. Särskilt inte som man vet vilket helvete det är att leva med och hur in i helvete svårt det är att ta sig ur, om man någonsin kommer ur det...

Just nu känns hoppet ganska långt borta, vad det gäller att komma ur detta, så jag hoppas verkligen att hjälper kommer illa kvickt, för det här går inte på egen hand så enkelt är det.

Marre våndas var dag med mina nojor och min ångest. Hon får ständigt vara orolig för hur dagen ska bli och hur jag ska må osv... Stackars henne och jag förstår än idag inte hur hon står ut med mig och min sjukdom. Jag antar att hon måste verkligen älska mig otroligt mycket för att orka med detta och stanna kvar trots alla svackor och problem!

Jag är henne evigt tacksam för att hon orkar och för att hon stöttar mig till 100% trots att jag vet att hennes ork inte riktigt finns kvar där längre. Jag älskar henne så och jag ska göra allt för att göra henne till den lyckliga människa hon en gång var tillsammans med mig, när jag var frisk!

Jag vill ju bara att alla runt omkring mig ska må bra och inte lida på grund utav mig. Vem vill vara orsaken till det egentligen??

Mina andra familjer, mamma, pappa, bror, Marres familj vill jag ju inte heller orsaka lidande eller att de ska behöva oroas för mig. Jag vill bara att alla ska må bra och vara glada, men just nu så känns det bara som om jag gör alla runt ikring illa med mina problem och min sjukdom.

Jag vet att jag gjort dem illa förr också på grund utav min depression som jag var så djupt nere i att jag försökte ta mitt liv.

Ibland känns det bara som om jag inte gör annat än att skada alla runt ikring. Är det inte det ena, så är det det andra... Hoppas innerligt att detta får ett slut snart och att jag kan börja vara en glädjekälla för mina medmänniskor istället och göra dem lyckliga!

Jag vill att alla ska må bra och känna sig lyckliga, att alla bara ska kunna andas ut och känna att allt är lugnt, det finns inget att oroa sig över... Men just nu kan jag tyvärr inte bistå med det, men en vacker dag så ska jag sprida glädje omkring mig igen!

Marre har sagt till mig att jag ofta låter arg och svär väldigt mycket runt nya människor och så... Jag håller med, men jag är inte arg. Jag är osäker och rädd för kommentarer och reaktioner, så jag lägger mig själv omedvetet i försvarsställning. Inte min mening att verka fientlig, jag är bara osäker på mig själv och det kommer ut på helt fel sätt...
jag försöker tänka på att inte vara sån, men då blir det bara ännu värre för att jag tänker på det och varannat ord blir en svordom.
Jag hatar det!

Från och med idag ska jag försöka att vara trevlig, inte svärar allt för mycket och ta tjuren vid hornen då det kommer en kommentar eller något i den stilen istället för att bygga upp senarion i mitt huvud som jag måste försvara mig emot i för väg. Inget bra beteende, helt kort och gott!

jag ska även börja med att inte springa hem ifrån affären hyperventilerandes och sedan grina hemma, så fort någon främmande människa säger något elakt till mig ellert kommenterar mitt utseende. jag ska istället konfrontera personen och fråga vad som får den personen att tycka att den har rätt att säga si eller så... Tror inte att den personen kommer att kommentera mig igen då i alla fall, eller förhoppningsvis!
Tänk att främmande människor kan vara så fräcka att de kläcker ur sig en massa saker om mig framför mig när de inte ens känner mig. Vad ger dem rätten att dömma och kommentera mig och mitt utseende??

Tänk om jag skulle gå fram till en överviktig person som stog vid chipsen och fråga: Jaha, och tycker du verkligen att du behöver dem där? Har du inte fått nog av dem, jag menar kolla din kroppshydda?
Det skulle jag väl aldrig göra och jag har ingen som helst rätt att göra det heller, så vad ger en främmande människa rätt att säga till mig att jag ser ut som ett benrangel, eller: - Jaha, vad gör du i affären egentligen, du äter väl inte ens?? Eller som en annan sa: -Gå, hem och är för fan!
Till och med en läkare sa till mig när jag kom in för hjärnskakning: -Gå, hem och ät med dig!
jag menar vad fan har det med min hjärnskakning att göra??

Jag har mycket ilska inom mig, men också väldigt mycket skuldkänslor som sagt var...

Jag skäms för Marres skull när vi ska till affären eftersom jag är rädd att folk ska dömma henne eller att hon skäms över att gå bredvid mig. Hon säger att hon inte gör det, men jag vet att hon gjorde det förut.
Jag vill ju att hon ska vara stolt att ha mig vid sin sida, inget annat! Hon säger att hon är det nu när jag börjat kämpa med näbbar och klor, men jag vet att hon skulle kunna vara stoltare om jag var frisk!

Jag vill bli en glädjespridare och någon som gör andra människor lyckliga... En dag ska jag vara den personen, förhoppningsvis snarare än någon anar!

Kampen fortsätter!