Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att det skulle kunna hända mig! (Varning för starkt innehåll och starka bilder!!!)

Måndagen den 9 Maj 2011:
Jag skriver inte detta för att få medlidande, utan bara för att folk runt omkring mig ska förstå, eller i alla fall få en chans att förstå. Man kan aldrig förstå helt om man själv inte genomlidit detta helvete, men man kan kanske få en lite större bild om vad det verkligen handlar om och att det definitivt INTE är själv valt!

Som sagt var... Jag trodde aldrig att det skulle kunna hända mig! Jag som alltid varit en så matglad person och gottegris. Mat och godis var min andra stora kärlek och jag har alltid älskat matlagning. Så fel jag hade... Det kom smygandes och plötsligt så befann jag mig på en väldigt mörk plats långt långt ner på botten.

Jag kan faktiskt inte svara på varför det blev som det blev, det kom smygandes... Sakta sakta tog det över mitt liv och kontrollen som jag hela tiden tyckte att jag hade, men som jag egentligen tappat för länge länge sen. Det enda som dagarna gick ut på var att jag skulle ta mig igenom dem, helst utan att äta något alls! Ofta åt jag inget alls på flera dagar, sen åt jag 1 dl lågkalori kräm (25kcal) som jag frös för att det skulle ta mer energi att smälta den än om jag hade ätit den som den var. Det var allt jag åt på en hel dag under väldigt lång tid, om jag nu åt något alls!

Mitt liv bestod endast utav att ta mig igenom dagen och det gjorde jag med litervis av kaffe. Vissa dagar klarade jag inte ens att ta mig upp ur sängen, jag var alldeles för svag i kroppen. De tio stegen till toaletten klarade jag inte av att gå själv. Jag rasade ihop på golvet gång på gång tills jag nådde toaletten. Väl där så gick det ju bra att sätta sig, men att sedan ha kraften att resa sig ifrån toalettstolen var en helt annan historia. Det krävdes mååånga försök för att klara av det, sedan följde en kamp att ta sig tillbaka till soffan eller sängen...

Jag minns knappt något utav hösten och vintern 2010, då min anorexi var som allra värst. Hjärnan fungerade inte och jag var bara trött, svag och deprimerad. Livrädd för att gå upp i vikt, ett hekto kunde få mig att flippa ur totalt och matvägra i flera dagar till jag tappat minst ett halvt kilo, helst mer...

På något underligt sätt så lyckades jag ändå att ta mig till jobbet ibland och klara av dagarna där i min dvala. Jag såg jobbet som ett sätt att smita hemifrån och dessutom få motion och bränna de kalorier som jag ändå inte hade ätit... Jag ljög på jobbet och sa att jag åt hemma och hemma sa jag att jag hade ätit på jobbet. Jag tror nog att både de på jobbet och hemma visste att jag inte åt. En tjej på jobbet frågade mig till och med en gång om jag aldrig åt något! Jo, men bara hemma svarade jag på det och drack mitt kaffe...

Kilona bara rasade av mig och jag kom ner till 46 kilo till mina 167 cm, men det var inte nog. Jag ville ner ännu mer i vikt! Kroppen började, som jag nämnde tidigare, att säga ifrån rejält och min älskade sambo Marre försökte förtvivlat att få kontakt med mig och få mig att förstå vad jag gjorde med mig själv och vad jag utsatte min kropp för... Det lyssnade jag inte på, utan blev bara arg och skrek att alla bara ville mig illa och var idioter!

Till slut när hon tröttnade på att hon inte kunde få kontakt med mig, som då levde helt i min egna anorektiska värld, så packade hon in mig i bilen och körde mig till akuten. Jag skällde och grina hela vägen dit, vi blev runt skickade till en massa olika mottagningar, men ingen ville ta i mig och mitt problem. Någonstans där började jag ändå att förstå att jag var sjuk, sakta men säkert sjönk det in... Men någon hjälp var jag inte redo för att ta emot ännu och det blev ju inte bättre av att ingen ville hjälpa en heller...

Till slut fick jag för mig att jag skulle ta bilder på mig själv för att se vad fan Marre tjatade om, eftersom i spegeln såg jag inte det i alla fall... Där fick jag en chock och började sakta men säkert att vakna och inse att jag VERKLIGEN var sjuk!

På de här bilderna är jag inte ens som smalast, så ni kan ju tänka er hur jag såg ut när jag var som sjukast!

Jag ville inte leva längre, kände att livet inte var värt att leva längre alls. Allt var ju bara skit och jag kände att det inte fanns någon väg ut. Jag klarade inte av att ta mig ut själv. Det anorektiska monstret som levde inom mig hade tagit över mig helt och hållet. JAG, den levnadsglada tjej som jag en gång varit, fanns inte längre. Det fanns inget jag alls längre, bara anorexi!

För min familjs skull valde jag att inte ge upp, tack vare att Marre kämpade så hårt för att jag skulle bli frisk igen. Vi kom överens om att göra ett matschema som jag skulle följa. Det skar jag hela tiden ner på, så det fungerade inte alls. Åt ju bara max 300 kcal per dag då, mer än förr men på tok för lite ändå. Till slut bad jag själv om att få professionell hjälp... Framsteg!

Den hjälpen tar väldigt lång tid att få kan jag ju tala om. I slutet början av mars i år slutande jag äta helt och hållet igen och kände att jag inte klarade av det länge, så jag valde själv att lägga in mig för min anorexi. Tänkte att om jag lägger in mig så kanske jag snabbare får den hjälp jag behöver. Jag stannade dock bara där ett dygn, då jag insåg att det var helt fel plats för mig att ligga på och att jag inte skulle få träffa min familj mer än någon timme om dagen i ett besöksrum på 4 kvm. Jag skulle vara inlåst och ha en personal med mig vart jag än gick, skulle inte ens få gå och skita ifred! Paniken satte in och jag åkte där ifrån, medan jag fortfarande hade valmöjligheten. Personalen varnade mig och sa att skulle jag bli värre och få lov att komma tillbaka, så skulle jag inte ha något val och då skulle jag bli övervakad av personal 24/7 och inte få ta emot något som helst besök. De sa även att jag skulle bli kvar där, inlåst i minst 6-8 veckor! Det kan man säga var motivation nog för att få mig att förstå att det är allvar och att JAG måste göra något åt saken och det är NU!

Jag fick med mig ett matschema från avdelningen hem, som jag är tvungen att följa, annars är det bara raka vägen tillbaka och det vill jag ju inte!

Det jobbiga är att folk runt ikring inte verkar förstå hur jobbig och svår den här sjukdomen faktiskt är. Det är inte så enkelt som att bara börja äta igen och bara för att jag äter så¨är jag inte frisk! jag klarar inte av att äta bland folk, bara hemma med Marre numera. Till en början åt jag inte ens framför henne och sedan började äta med henne, men hon fick inte titta på mig överhuvudtaget, för då kunde jag inte äta. Jag känner hela tiden allas ögon på mig som stirrar och tänker: Oj äter hon! Vad mycket hon äter! Vad äter hon egentligen??... osv...

Jag kan inte sova på nätterna utan medicinsk hjälp, då ångesten tar över och jag ligger och räknar de kalorier jag fått i mig under dagen om och om igen... Har jag ätit för mycket?? Kommer jag bli fet nu?? Hjälp, de vill få mig fet!

Ångesten ger sig även till känna på dagtid. Plötsligt brister jag ut i gråt och bara känner hur fettet kryper i min kropp. Jag kan fysiskt känna hur jag sväller, eller i alla fall tror jag det.

Jag har även problem som jag fått tack vare sjukdomen. Jag samlar på mig vätska, jag har ständigt ont i magen och stora problem med den. Den funkar ju inte som den ska längre. Jag har problem med att hålla kräkningar nere, då jag även spydde mycket tidigare för att få upp det lilla jag åt, då ångesten blev för stor. Jag har väldigt torr och fjällig hud, tappar massvis med hår, ont i huvudet i princip alltid, menstruationen har jag inte sett röken av sen förra juni... Listan kan göras nästan hur lång som helst!

Jag hade vissa dagar, ca 1 gång var 14:e dag, så jag hetsåt allt som jag inte "fick" äta och så spydde jag. Hela dagen åt jag och spydde, åt och spydde, åt och spydde... Sen hade jag sån ångest över mitt snedsteg att jag inte åt något alls på 14 dagar, sen hetsåt jag och så rullade det på... Och vikten bara rasade av mig!

Jag har nu fått kommit till en riktig läkare som har hand om just såna som mig, och hjälpen är på väg. Jag ska nu få träffa en sköterska som ska ta hand om mig och ha invägningar och koll på min hälsa. Jag ska få lära mig att hantera maten och allt som hör där till. Framför allt ska jag få lära mig att hantera de anorektiska tankarna, för de kommer alltid att finnas där, man måste bara lära sig att hantera dem och gå runt dem! De brukar säga, en gång alkoholist alltid alkoholist, detsamma gäller nog anorexin för de flesta som varit sjuka så finns alltid tankarna där och återfall är väldigt vanligt... Det är inga roliga siffror som statistiken visar vad det gäller dödsfall och återfall... Väldigt liten del som blir helt fria för resten av livet, tyvärr!

Jag vill klara det här. Jag vill bli frisk och jag vill framför allt leva ett lyckligt liv på riktigt! Om inte bara för min egen skull utan framför allt för min lilla familjs skull! Jag har ju trots allt en dotter som jag vill ge allt till och jag vill inte att hon ska ta efter mitt ätstörda beteende! Aldrig någonsin får det hända och det är ju upp till mig vad jag vill att min dotter ska växa upp med och lära sig av mig!

Nu i veckan ska jag iväg till sjukhuset och ta prover för att se så att jag inte skadat kroppen allt för allvarligt under min sjukaste tid. Nervöst! Det mest nervösa är nog i alla fall när jag ska tillbaka till den där läkaren som jag tidigare skrev om, för då blir jag tvungen att klä av mig till bara underkläderna för att hon ska kunna göra en helkroppsundersökning.

Jag kan ju säga så här mycket, knappt Marre har sett mig så på evigheter, så det känns inte särskilt bra att klä av sig framför en främmande människa, men men det är ju ett måste!

Jag kan meddela att jag har gått upp några kilo, sen jag var som sämst har jag gått upp ca 6 kg och jag har några till att kämpa mig upp till... Panik, ångest och hemska känslor, men jag måste, för livets skull! Jag vill ju trots allt leva och må bra. Skräcken att gå upp i vikt och sedan inte kunna sluta gå upp i vikt är den som är hemskast just nu, och känslan av att jag blivit så "stor"... Ser fortfarande inte vad folk menar med att jag skulle vara smal, när jag ser mig i spegeln... Ser bara fettet som satt sig lite här och där. Jag hoppas innerligt att jag en dag ska kunna se vad alla andra ser i spegeln och inte bara på foton!

En dag vill jag också kunna njuta av god mat och sötsaker, utan att känna ångesten/paniken skölja över mig... Jag hoppas att den dagen kommer snart!

Detta är vad jag ska tillbaka till... Då jag vägde runt 57 kg.

Kampen har börjat och jag kämpar för livet! Jag ska klara detta!

Till slut vill jag tacka min älskade sambo Marre, som stått ut med mig under den här tiden. Det kan inte ha varit lätt. Jag förstår nu hur mycket du älskar mig, som gått igenom eld och vatten för att jag ska klara mig och må bra. Jag älskar dig av hela mitt hjärta och jag ska göra allt för dig/oss! Jag ska tillbaka till livet och ge dig den flickvän du förtjänar! Du är min hjälte! Dig är jag evigt tacksam för att jag har och allt du gjort/gör för mig!