You made my day!

Lördagen den 14 maj 2011:

När jag var som sjukast, så stannade Marre och jag till på Statoil Västerleden en gång. Jag skulle väl bara in och hämta något lite snabbt.
Jag kände som jag alltid kände mig då, och nu med för den delen, som om jag inte existerade och bara vara vidrig... Bakom disken stöd en ung kille, han tittade på mig, inte som alla andra som tittade på mig och tisslade och tasslade, utan han tittade på mig och log. Ett så vänligt leende, som om han visste hur jag kände och bara ville skänka mig lite medkänsla. Sedan sa han: - Vad fin du var! Så vacker hårfärg!
Jag blev generad, men förstod att han bara menade väl, inget att han stötte eller så, tror nämligen den killen var gay.
Jag tackade så mycket och kom skuttande av glädje ut ifrån statoildörrarna. Någon såg mig, MIG! Någon var vänlig och såg igenom min yta. Någon, en främmande person, såg MIG!

Jag vill tacka den här killen för han gjorde min dag värd att ta sig igenom, för en stund kände jag att jag var någon och att jag kanske fortfarande fanns någonstans där inombords. Jag kände glädje för första gången på väldigt länge!
Jag levde på de vänliga orden och det där vänliga leendet, som bara var just det, vänligt!

Tuuusen tack! You made my day!