Och så vände dagen till det värre! Kan man aldrig bara få ha en helt bra dag?!
Inte hjälper det att jag samlar på mig vätska hela tiden heller, fingrarna ser ut som prinskorvar och benen spränger! Benen liksom väller över strumporna ibland, idag är det visserligen inte riktigt så illa, men de är svullna ändå...
Måste hantera ångesten, får inte ge vika! Inte nu! Måste hantera detta, går runt, runt, runt för att distrahera mig. Försöker se på tv, men kan inte koncentrera mig. Går ut och röker om och om igen, men står bara och trampar... Känner hur paniken är på väg, måste lugna mig, måste hantera ångesten... Jag är inte fet, jag är inte fet, jag är inte fet... Försöker jag tänka om och om igen, men va fan hjälper det??
Känner mig som en strandad val så fort man ser det minsta lilla jag gått upp, vad är jag utan min anorexi, vem är jag?? Det är ju det som jag identifierat mig med så länge. Anorexin har varit jag och jag den, vi har varit en och samma, så vem är jag nu utan den?!
Väldigt konstigt att tänka så jag vet, men så känns det... Jag har under så lång tid bara varit den anorektiska Ullis att jag knappt vet hur jag ska kunna leva utan det... Jag har haft en så hård kontroll över mig själv och mitt liv har endast bestått utav att hantera maten och vara stolt för att jag är smalast och duktigast som inte "behöver" äta... Hemskt, hemskt, hemskt vilken människa man blir av denna sjukdom och att man kan sakna den kontrollen som man nu måste släppa. Jag menar hur fan kan man känna sorg över att lämna det helvetet som anorexia innebär och börja leva igen?
Jag förstår det inte och det gör ni med all säkerhet inte heller, men lite så känns det. Som att förlora en del av sig själv, en del av sin identitet. En hemsk, djävulsk del, men ändå en del av mig...
Hur fan kan man tänka så här och känna så här?
Hur ska jag komma ur detta och bli fri?
Hur lång tid ska det ta innan man kan bara njuta av livet igen, utan alla dumma tankar?
När ska det eviga kalori räknandet sluta? (Inte så lätt att bli av med när man kan varenda kaloritabell utantill!)
När ska jag bara få leva igen, precis som alla andra?
Allt jag vill är ju bara att få leva igen och njuta av livet på riktigt, inte behöva tänka tusen gånger på allt och känna paniken krypa sig på så fort det kommer till minsta brödsmula!
Den här natten blir med all säkerhet en vaken natt, då jag bara ligger och räknar om och om igen vad jag fått i mig under dagens gång, precis som vanligt alltså... En natt med noll sömn och massa ångest!
Jag ber på mina bara knän om en bättre morgondag, en dag utan en massa ångestfyllda tankar, en dag då jag bara kan få vara ifred från allt detta och bara njuta av att finnas till! Det är det enda jag begär!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar