Måndagen den 30 maj 2011:
Sov nästan inget alls i natt. Jag kunde bara inte, var allt för orolig över dagens läkarbesök och inte blev det bättre av att Hailey bestämde sig för att gå upp kl 4 på morgonkvisten!
Mardrömmarna bytte av varandra under natten. De korta stunderna jag lyckades somna vill säga.
Först hade jag mardrömmar om mat och kalorier. Hur jag bara växte och växte och de tvingade mig att äta allt möjligt för att göra mig fet. Paniken växte och jag vaknade för att sedan ligga och stirra i taket i någon timme.
Somnade till slut om, bara för att nästa mardröm skulle börja.
Jag drömde då att jag och Marre satt i bilen på motorvägen mot IKEA. Vi sitter och pratar glatt i bilen, när jag tittar framåt så ser jag en lastbil med långt släp som får sladd och jag tänker att det där kommer inte att gå bra. Jag skriker till Marre: - Lastbil!
Hon tittar och försöker bromsa samtidigt som lastbilen far rakt igenom mitt räcket på motorvägen och in framför oss.
Jag inser att vi aldrig kommer hinna stanna och att det är tvär kört! Jag vänder mig mot Marre helt lugnt och säger: - Jag älskar dig!
Sen far vi rakt in i lastbilens släp och jag vaknar med ett ryck!
Efter det somna jag inte om någon mer gång, då Hailey som sagt bestämde sig för att det var dags att vakna. Jag vandrade runt här hemma som en zombie hela morgonen och förmiddagen. Livrädd för vad som komma skulle, läkarbesöket!
Jag fick klä av mig till bara trosorna och sedan gick hon igenom hela min kropp och kollade allt som kunde kollas. Blottad! Jag trodde minsann jag i alla fall skulle få behålla bh'n på, men inte det inte!
Det fanns några punkter hon hade anmärkningar på så klart. Min låga puls, mitt låga blodtryck och självklart min undervikt (50,2 kg idag)! Inget som inte går att fixa, sa hon...
Sedan var det dags för blodprovs svaren. De var rätt bra ändå, lite låga värden, men det är ju inte så konstigt kanske! Jag har alla mina kosttillskott som jag tar att tacka för det!
Jag fick sitta och berätta hur jag kände, mådde, tänkte, gjorde och åt osv... Läkaren var ganska nöjd med det jag åt ändå, men det var inte hon som skulle bestämma det utan sköterskan som var med. Henne träffade jag bara en snabbis idag, då jag fick en ny tid till bara henne den 15/6 för mer utförlig kontakt och information.
De frågade mig om jag var intresserad av att gå på dagvård för såna som jag och det har jag ju bett om hela tiden, så självklart. Jag sa till dem också, att det var ju faktiskt de som hade nekat mig det eftersom det bara fanns 8 platser att tillämpa i det programmet!
De nickade bara instämmande, och jag insåg än en gång att jag nu kommer att få vänta till hösten med att eventuellt få en plats i dagvården!
Jag vill till dagvården nu för att få hjälp med det lilla monstret som bor i min hjärna. Hur ska jag tackla det? Hur ska jag tänka och hur ska jag komma vidare??
Jag känner mig väldigt ensam, då jag önskar att jag hade någon att prata med som går igenom eller precis har gått igenom samma sak. Känner tyvärr eller kanske tur nog ingen som gjort eller gör det...
Jag önskar bara att jag hade någon att bolla dessa tankar med som var i samma sits, någon som förstår och någon som kan hjälpas åt att peppa varandra till ett friskare liv...
Jag vet att jag inte är ensam om detta, men ibland känns det som att jag är den enda i världen som känner så här, just för att man inte har någon att prata med som verkligen förstår på riktigt!
Det är svårt att få en människa som aldrig varit med om detta att riktigt förstå hur det känns och hur man tänker. Det går liksom inte att förklara på ett logiskt sätt, helt enkelt, för det är inte logiskt någonstans!
Jag satt och grina under läkarbesöket, då jag förklarade att jag är livrädd för att gå upp i vikt och sedan inte kunna stanna upp. Jag vill ju för allt i livet inte bli fet, bara frisk!
Det lilla monstret (Anorexian) i min hjärna vill ju fortfarande att jag ska gå ner i vikt, men jag vet att går jag ner i vikt så blir jag minst lika sjuk som jag var tidigare och kommer aldrig att få vara kvar hemma, utan bli inlagd på den där helvetiska avdelningen som jag tidigare lades in på. Det är min värsta mardröm att bli inlagd där i 3 månader, utan besök, tvångsmatning och utegångsförbud!
Jag vill klara detta, men vet inte riktigt hur och vad jag har för redskap att göra det med... Önskar som sagt att jag hade någon likasinnad att bolla med och kämpa/peppa tillsammans med!
Väl hemma efter läkarbesöket så var det lunch dags... Ravioli! Jag har skräck för kolhydrater också inte bara kalorier... Åt det jag var tvungen till och min sallad, sedan kom ångesten som en smäll i ansiktet. Jag fick sätta mig ner, gråta mot Marres axel, gå ut och röka om och om igen, dricka kaffe... Allt för att distrahera mig. Jag får inte gå och spy, Jag får bara inte. Då kommer jag ju aldrig klara detta...
Jag spydde inte, trots att ångesten var sjukt stor, men jag klarade det! Nu är jag allt bra stolt över det, trots att det lilla monstret hackar på mig som en galning i min hjärna... Men jag slog ner det för en stund! Jag vann den matchen i alla fall! Haaa!
Nu känner jag mig bara väldigt nedstämd och framför allt trött. Det tar på krafterna att inte få sova och vara så himla orolig, så länge... Hoppas att jag får en god natts sömn inatt i alla fall, min sovmorgon är det också... Jippie!
Nu ska jag ta och lugna nerverna lite och försöka mig på en lugn och fin kväll... Lättare sagt än gjort, men värt ett försök i alla fall!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar