Kanske kan jag bara få en enda människa och vakna upp i tid och se vad han/hon gör emot sig själv och sina medmänniskor. Om så det här bara kan hjälpa en människa, så är det värt det.
Jag vet att jag inte är världens bästa människa och jag har gjort många misstag igenom livets gång. Jag har haft det tufft redan ifrån tidigt i barndomen. Det har inget med min familj att göra överhuvudtaget.
Jag har bara haft oturen att råka ut för en massa tråkigheter. Jag tänker inte gå in på vad dessa tråkigheter är då det är allt för känsligt för att gå ut till omvärlden med. Vissa vet om vad det gäller, dock inga detaljer, men det är bara de allra närmsta. Ingen förutom jag vet alla detaljer och alla tråkigheter som skett...
Jag har hela tiden hanterat det på olika sätt, ofta sätt som gjort mig själv mer skada än nytta, tyvärr! Jag har haft stora problem med återkommande svåra depressioner, som jag har haft svårt att hantera och därför försökt att lösa på alla tänkbara sätt.
Tyvärr, har jag allt för ofta alldeles för bråttom med att bli frisk och kraschar om än hårdare än vad jag gjort tidigare. Jag sätter alltså mig själv i en ond cirkel, på grund av min iver. Jag vill ju må bra och leva, men ibland måste man ta små steg framåt och inte hoppa längdhopp med det samma man känner en känsla av framgång...
Jag lyfter ett varningens finger för att ha allt för bråttom framåt, det slutar ofta bara med att man mår ännu sämre än man gjorde tidigare, som sagt var!
Jag har gått hos diverse läkare, psykologer. De har försökt att hitta roten till varför det blir så här för mig, men ingen kan svara på varför.
De gav mig till och med diagnosen manodepressiv för några år sen, men det stämmer inte in helt och hållet... Visst, är jag på toppen så är livet bäst och allt går på högsta hastighet, är jag nere så är jag lääängst ner på botten i det mörkaste mörker...
Jag har inget direkt mellanläge, vilket kan vara lite jobbigt. För det är svårt för mig att stå ut med mina toppar och dalar. Tänk att bara kunna sitta och inte känna att man hela tiden måste prestera och göra allt av minsta lilla tid som finns över, eller tänk att inte falla ner i avgrunden så fort något triggar det. Tänk att bara kunna vara en lugn och harmonisk människa någon gång! Vilken underbar känsla det skulle vara.
Det värsta med dessa toppar och dalar är att när jag börjar bli väldigt överaktiv, så är jag så väl medveten om att snart kraschar jag brutalt... Bara att veta det och inte kunna göra något för att förhindra det är hemskt!
Jag har själv försökt att hantera mina depressioner, som sagt var men aldrig lyckats. Jag har bara funnit idiotiska utvägar, som inte gör vare sig mig själv eller mina medmänniskor lyckligare!
Den här gången hamnade jag i Anorexians klor. Det var mitt sätt att hantera, det kan jag inte kunde hantera. Allt hände på en gång och jag klarade helt enkelt inte av att hantera sorgen.
För det första så sa jag upp mig från mitt jobb som jag hade som personlig assistent, då arbetsförhållandena där var hemska. Personen i fråga var väldigt våldsam. Man jobbade helt ensam. Åkte på rejält med stryk ett par gånger och hårda slag varenda dag. Jag var livrädd för att gå till jobbet! Jag grinade på jobbet, hemma, på väg till jobbet, på väg hem från jobbet... Ja, hela tiden!
Jag sa upp mig för sent. Jag stod ut alltför länge, för det var ju trots allt en fast tjänst och pengar tänkte jag. Jag skulle ha varit smart kan man tänka i efterhand och gått på en gång då jag märkte att alla andra blundade och ingen hjälp fanns att få! Men icke, jag är ju trots allt envis som en åsna, så jag stannade kvar till i juni 2010, 8 månader alltså! Så jag kraschade och blev sjukskriven under en kortare tid.
Sedan åkte min farfar in på lasarettet i slutet på april. Han hade ont i sitt ben, det var anledningen till att han åkte dit. Han kom aldrig hem igen, det blev hans sista anhalt. Vi hade inte världens bästa kontakt, men det väcker ändå mycket känslor och man blir självklart ledsen. Än mer eftersom jag redan var väldigt nere på grund av det som skedde på jobbet under den tiden.
Min farbror hade cancer. Den var på väg tillbaka, sa han, men han klagade fortfarande på fruktansvärda smärtor och han såg inte frisk ut. Han sa ju att han var på bättringsvägen så vi litade på det, men det visade sig att han var sämre än någonsin. Jag tror så här i efterhand att han själv blundade för hur sjuk han egentligen var och att det var därför han inte talade om något för oss andra...
Jag bröt ihop. Var han sååå sjuk?? Varför hade jag inget fått veta? Jag och Marre styrde raka vägen till sjukhuset där han låg och det var en hemsk känsla att kliva in där på avdelningen. Jag kände att jag var på bristningsgränsen!
Pappa mötte oss i korridoren och varnade oss för att han var väldigt sjuk och inte riktigt såg ut eller var som sig själv. Vi klev in på hans rum och det var en underdrift! Han såg inte alls ut som sig själv, cancern hade ätit upp allt vad som hade varit Kent! Hans ansikte så insjunket, hans hud var grå, hans ben hade svullnat till fyra gånger sin normala storlek. Han andades stötvis och väsande.
Jag vände nästan direkt i dörren, bara för att stänga den och ställa mig och gråta på andra sidan.
Sedan tog jag några djupa andetag och gick tillbaka in, jag tänkte att jag måste utnyttja den sista tiden han hade kvar och vara där.
Marre och jag hade precis fått reda på graviditeten också och var ivriga att berätta om den, men det kändes inte bra. Kent var inte sig själv, han var helt neddrogad av alla mediciner de petade i honom så att han var nätt upp vaken. Vi berättade aldrig om graviditeten för honom, då vi var osäkra på hur han skulle reagera när han inte var sig själv, osv... Innerst inne tror/hoppas jag ändå att han vet om våran lilla, fina tjej i dagsläget!
Vi stannade på sjukhuset i 4 dagar, gick knappt utanför. Vi vakade över honom ända in i det sista. Jag höll hans hand när han tog sitt sista andetag. Det kändes skönt att jag kunde få göra det i alla fall eftersom allt gick så fort! Jag fick finnas där! Det här var i mitten på juni 2010.
När vi kom hem, var allt som i en grå dimma. Jag kunde inte riktigt fatta vad som hade hänt och jag ville inte förstå... På nätterna smög det sig på mig i alla fall och tårarna rann i floder ner för mina kinder, varvat med hysteriska panikattacker.
Jag kunde inte hantera allt det här på en gång och särskilt inte Kents bortgång. Det blev bara för mycket! Så för att distrahera mig själv och ”hantera” det, så började jag kontrollera maten. Jag hade ingen aptit alls för den delen heller...
Jag började laga mat som en tok! Jag lagade 3- 4 rätter åt gången och bakade som ett helt bageri. Jag gav bort mat, frös in och fick Marre att äta den, men själv åt jag knappt något alls. Jag kontrollerade portionernas storlek som jag ändå åt så att de skulle vara minimala. Det eskalerade och jag fortsatte med min maniska matlagning/bakning och städning av hemmet, men jag åt bara mindre och mindre. Till slut åt jag inget alls...
Det smög sig på och jag minskade både medvetet och omedvetet på portionerna och antal måltider hela tiden. Under en period då jag fortfarande åt något, så hade jag fått för mig att jag bara fick äta efter kl.16.00 och senast 17.00! Hade jag inte ätit något under den tiden så sket jag helt i att äta.
Jag förde matdagbok, så att jag verkligen skulle se varenda kalori jag satte i mig under dagens gång och pluggade in kaloritabeller i huvudet, så att jag skulle veta precis vad allt innehöll. För var dag som gick så minskade jag ner på mitt dagliga kaloriintag och kilona började till min glädje rasa i en hissnande fart! Detta ledde till slut till att jag helt slutade att äta och anorexin var ett faktum!
Anorexin har skadat både mig själv, men framför allt min familj. Den har förstört en hel del, men också fått oss närmre varandra nu i slutändan, (eller vad man nu i dagsläget ska kalla det??)
Den har skadat så mycket och förstört sånt som är oersättligt! Det går inte att ta tillbaka tid som redan passerat, tyvärr! Det finns så mycket jag skulle vilja få en andra chans med, men det är omöjligt...
Anorexia förstör ditt liv, det är inget att sukta efter! Du mår så fruktansvärt dåligt av sjukdomen, både psykiskt och fysiskt. Den förstör dig som person och lämnar bara kvar ett tomt skal...
Vem ser fram emot att inte kunna sitta ner för att det gör så ont i rumpan? (Inte ens i en soffa!)
Vem ser fram emot att inte kunna ligga ner vare sig på rygg, magen eller sidan då det gör så ont och skaver?
Vem ser fram emot att ständigt ha ont i magen och vara förstoppad?
Vem ser fram emot att spy sönder sin mage och sina tänder?
Vem ser fram emot den sjukt djupa depressionen som man hamnar i?
Vem ser fram emot att inte kunna gå själv?
Vem ser fram emot att bara ligga ner i sitt mörker och bara kunna tänka på en sak: ”Låt mig dö någon gång!!”
Vem ser fram emot allt detta lidande och miljontals fler punkter??
INGEN hoppas jag!
Börja aldrig räkna kalorier! Tänk istället efter vilket är det bättre alternativet, titta efter nyckelhålet på matvarorna. Välj det nyttigare alternativet och ät enligt tallriksmodellen, med normala portioner. Det är det man bör göra om man vill leva, må bra och hålla sin vikt, eller gå ner... Men börja för fan ALDRIG att räkna kalorier, det är hemskt hur lätt det får en att bli kalori-Hitler, och minska, och minska, och minska det dagliga kaloriintaget!
Så tänk dig för både en och två gånger, för det är inte lätt att sluta eller att komma ur/leva med anorexi eller någon annan ätstörning för den delen heller...
Anorexi är en lömsk sjukdom, den smyger sig på när man tror att man har kontroll, men någonstans på vägen tappar man allt vad kontroll heter, så snälla börja aldrig räkna. Det gjorde jag och jag kan inte sluta, siffrorna går runt i mitt huvud dag som natt, hela tiden och driver mig till vansinne!
Jag lyckades tappa bort 32 kg på vägen och en hel del annat...
Lär av mina misstag och hantera inte för svåra saker på egen hand, om du ändå innerst inne vet att du inte kan det. Sträck ut din hand istället och ta emot hjälp!
//Ullis
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar