Snart dags för att träffa sköterskan/dietisten igen. Första gånge jag verkligen ska träffa henne och prata och inte bara hälsa en snabbis som det var sist jag var hos läkaren...
Börjar bli nervöst, för jag vet ju inte vad hon säger, tycker och tänker... Ska även få förndreingen att väga mig i enbart trosorna framför henne, som om det inte räckte med att blotta sig en gång!
Bläää, vägningen är på eftermiddagen också och jag som alltid väger mig på morgonen tusen gånger om för att få den "sanna" vikten... Kommer säkert börja grina som jag gjorde på avdelningen när de tvingade mig att väga mig på "fel" tidpunkt...
Jag får bita ihop nu, för fan!
Usch, nerverna sitter på utsidan, men det ska nog gå bra. Det är bara så jobbigt att behöva gå igenom allt igen med en ny person, om och om igen... Inte sista gången det kommer att hända, antar jag!
Träffade en utav pappas bekanta i affären igår som jag inte träffat på evigheter och hon frågade så klart vart jag hade tagit vägen(Kroppsligt)... jag svarade att jag var sjuk och så var det bara att börja förklara allt sammans igen.
Hon sa många fina uppmuntrande ord, men också något som jag visserligen redan visste, men som skrämmer mig ändå... Hon hade vänner som fick Anorexi i tonåren och som fortfarande kämpade med sjukdomen till och från trots att de nu var över 40 år...
Hon sa ju bara sanningen, det är en livslång kamp man får kämpa med. Jag är medveten om det, men det känns hemskt jobbigt att tänka på!
Kämpa, kämpa livet ut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar