Vänner, vänner, vänner...!

Man brukar säga att kärlek kommer och går, men vänner består... jag måste säga att jag tycker att det är tvärt om, min kärlek har då funnits för mig i ur och skur medan vännerna har svikit en en efter en och smitit undan så fort man har haft det lite jobbigt, då de egentligen borde finnas där och stötta en!

Men jag är då tacksam över att de "vänner" som har försvunnit också har gjort det, för de är då inga riktiga vänner och då inget att ha alltså. Sen menar jag självklart inte att vänner ska stå ut med vad som helst och att det är något tvång på att de ska ställa upp och se, men jag tycker då inte att man ska dra sin väg och aldrig mer höra av sig bara för att det blir lite jobbigt ibland. Då är det inget att ha!

Jag har under min sjukdomstid verkligen fått se vilka som är verkliga vänner och inte. Det var många som drog sig undan och bara försvann ur mitt liv och tack för att ni gjort det, för finns ni inte där när man är sjuk så behöver ni inte finnas för mig över huvudtaget.
De vänner som funnits kvar och verkligen funnits där är jag verkligen tacksam för att jag har, ni är guld värda ska ni veta!

Riktiga vänner finns där för varandra i vått och torrt, jobbigt eller lätt, glädje och sorg, sjukdom eller friskhet, så det så!

Jag värdesätter verkligen de vänner som visar att de går att lita på och att det är en ömsesidig vänskap. Ge och ta är A och O! Ytliga vänner finns det gott om, men de riktiga pärlorna får man leta djupt efter, men när man väl finner dem så släpper man inte taget!

Jag är så glad för de pärlor som jag har! Ni är underbara! <3