Jag hörde genast att något var fel och frågade där för mamma vad som händer. Hon svarade bara att det vill ni inte veta, men jag bad mamma om och om igen att säga vad det var. Mamma svarade då mig att jag inte fick säga något till Marre eftersom hon skulle bli tvungen att köra.
Mamma säger sedan: - Johnny, (hennes man/ min styv far) har tagit livet av sig!
Jag sätter mig ner på golvet och bara skriker, mamma lägger på och Marre undrar vad det är. Jag skriker att, Johnny har tagit livet av sig!!
Marre börjar gråta och ringer sin mamma och ber henne komma genast. Hon kommer och tar hand om Hailey.
Jag ringer till pappa och bara skriker, till slut fattar han vad jag säger och kommer i il fart. Jag går ut och spyr, sedan sätter jag mig på altan och bara stirrar.
Pappa och Marres mamma packar Haileys grejer och sedan kör pappa ut mig till mamma.
Mamma sitter vid köksbordet och gråter. Vi hinner inte stanna så länge hos mamma innan det bär av till Johnnys syster för att berätta de hemska nyheterna och sedan vidare till hans föräldrar.
Hela onsdagen är en enda dimma.
Johnny hade på morgonen gått ut för att gå en sväng, precis som vanligt innan frukosten. Mamma hade gjort i ordning frukosten, men Johnny tog sån tid på sig att mamma åt sin frukost själv. Sedan tog hon sitt kaffe och gick ut på altan och satt sig, då fick hon höra sirener. Hon ringer larmcentralen och förklarar att hon är orolig eftersom Johnny inte kommit tillbaka än och undrar om det har hänt honom något. De svarar att de ska ringa upp henne.
Larmcentralen ringer aldrig upp, men på uppfarten kommer en polisbil och mamma fattar direkt att det hänt något hemskt.
Mamma får identifiera hans smycken och får veta att han ställt sig framför tåget och inte finns mer...
Johnny hade tagit sitt liv. Ingen vet varför och ingen hade kunnat ana att detta skulle ske... Ingen visste egentligen något alls... Allt var bara som vanligt...
Johnny hade funnits i mitt liv i 19 år, mamma och han firade nämligen 19 år tillsammans i söndags. Vi var ju nyss på semester i Turkiet tillsammans allihop och nu finns han inte mer...
Mamma och Johnny var här kvällen innan detta skedde och visst han var inte som han brukar, stressad och ville bara hem, men ingen tänkte väl något mer på det...
Jag kan inte förstå varför han tog sitt liv så plötsligt. Sitter här och undrar vad han tänkte. Det värsta av allt är att jag kan inte sudda ut bilden från min näthinna av Johnny som står där på spåret och väntar på tåget som skulle ta hans liv...
Jag har inte sovit mer än två timmar på snart tre dagar nu. Jag kan bara inte finna ron till det... Jag bryter ihop, stirrar ut i tomma intet och springer omkring och plockar maniskt här, om vart annat...
Vi saknar dig, Johnny. Du gav oss massor med fina minnen under din tid här hos oss, och jag önskar att du funnits här i mååånga fler år och skapat ytterligare minnen, men så blev det inte. Önskar att vi kunde få svaret på frågan varför, men det kommer vi nog aldrig någonsin att få...
Nu handlar dagarna bara om att överleva och ta sig igenom dem, att ta hand om varandra och stötta varandra.
Det finns finns inget att förstå eller acceptera med detta som hänt... Det är bara att försöka leva vidare nu, trots att det inte kommer att bli lätt!
Jag älskar dig, mamma och finns här för dig när som och vad det än gäller! Det ska du veta! <3
