En anorektikers bekännerlser!

Jag vill inte tänka. Jag vill bara äta och vara glad, men jag kan inte låta bli att tänka vare sig jag vill eller inte så går tankarna runt och lika så siffrorna...

Jag känner mig väldigt stressad med maten igen och inspirationen för vad man ska laga för mat ligger ungefär på noll. Jag har ingen aning om vad jag är sugen på, jag har ingen aning om vad vi ska laga, jag har ingen aning om vad jag vill ha och jag har i princip ingen aptit.
jag är bara inte hungrig, helt enkelt. Händer väldigt sällan att jag faktiskt känner hunger och vill ha något att äta. När det händer så känns det ganska bra att faktiskt äta, men när jag varken har aptit eller hunger så känns det så meningslöst och fel att äta.

Jag måste ju äta ändå så klart om jag ska bli frisk någon gång, men då slår ångesten till just för att jag egentligen inte kände att jag behövde äta rent fysiskt.

Jag tror att min aptitlöshet beror på sömnbrist, stress och allt som händer och sker runt ikring just nu... Det går liksom ut över det och är jag utmattad så har jag ingen aptit alls, helt enkelt. Just nu är jag utmattad både psykiskt och fysiskt, så det kan ju inte bli bättre.

Hungern är något som jag sällan känner, men det händer ibland som ett mirakel och jag har till och med kommit på mig själv med att vara lite " mat ond" ibland!
men som sagt för det mesta så känner jag inte ens hunger, vilket gör det svårare att känna motivation för att äta. Jag menar man ska väl vara hungrig när man äter? Rätt meningslöst att äta bara för att, men jag MÅSTE ju som sagt... Känns lite som ett tvång och tvång är väl aldrig roliga?!

Att äta känns som något jag måste och inget jag vill för det mesta, tyvärr... Ingen rolig upplevelse alltså.

Ibland njuter jag av maten och tycker att det är gott och känns bra, men för det mesta så är det bara ett ont måste och inget jag direkt njuter utav... Synd! Jag som var en sån matglad och mat njutare förut, lite för mycket till och med ett tag. Herre gud, jag vägde liksom 29 kg mer än vad jag väger nu ett tag!Dit ska jag dock aldrig mer igen... Ååååångest!

Jag ska upp 7-8 kg till innan jag är godkänd och kommit upp till en frisk normal vikt, som jag skulle kunna leva med. Det är många kilon och de kommer bli helt otroligt jobbiga att gå upp, men jag måste, som allt annat, måste, måste, måste....

Får fortfarande panik när jag gått upp minsta hekto, men försöker att tänka på att jag ska bli frisk och se bra ut inte benig. Lättare sagt än gjort, när man ser en flodhäst i spegeln fortfarande!
Jag ser verkligen inte hur jag verkligen ser ut i spegeln. Jag fattar inte hur jag inte kan se det, men så är det. Det händer att det finns dagar när jag verkligen ser det, men två minuter senare är det ögonblicket över och jag är blind för spegeln igen!

Jag vill bli mjuk, inte benig. Jag vill att människor och framför allt Marre ska kunna ta på mig utan att jag känner mig orolig för att de känner mina ben igenom kläderna.
Jag vill kunna krama om bekanta utan att jag ska behöva känna stress och oro över om de känner mina ben igenom kläderna.
Jag vill kunna ha kortärmat och kjol på mig utan att jag ska behöva vara nervös för att folk ska stirra på mina magra armar och ben.
Jag vill bara kunna se mig i spegeln och se verkligheten varenda gång! Jag vill se, jag vill veta, jag vill få motivation att fortsätta kämpa och det igenom spegelbilden också!
Jag vill se mina framsteg som just framsteg och jag vill se den jag verkligen är på utsidan, inte den bilden som jag har i mitt inre av hur jag ser ut och som speglar sig i min spegel!

Snälla, ge mig en fungerande magisk spegel som får mig att se det ni ser och inte det jag tror mig se.

Ge mig aptiten, orken och hungern tillbaka och det nu! Tack på förhand!