Chock, förvåning, oro, saknad och längtan!

Hmm, vågen verkar ha envist fastnat på 49,1 kg! Jag menar allt som jag smällde i mig igår borde ha fått den att ticka några hekto uppåt i alla fall, men icke, 49,1 kg it is!

Konstigt nog så var det något som blev lite besviket inom mig när jag såg det, för jag vill ju som sagt bli bättre. Samtidigt så var det också skönt att se att jag inte bara hoppade uppåt i vikt på en gång, det får gärna gå sakta men säkert framåt för min del.
Går det för fort så finns det ju risk att jag får panik och faller tillbaka in i sjukdomen igen, eller jag är ju inte ute ur den, men har ju kommit en liten bit i alla fall och vill ju inte gå bakåt igen, om man säger så....

 Jag ska till "min" sköterska imorgon klockan 11 för att väga mig och få reda på när min behandling ska börja. Bättre sent än aldrig. Jag menar jag har ju sökt vård sen i mitten av Januari!!! Skicka runt en är de väldigt bra på i sjukvården och ingen vill då ta tag i problemet och hjälpa en heller, men äntligen så ser de mig och vill hjälpa... Bättre sent än aldrig!

Lite rädd att sköterskan kommer att bli lite grinig på mig eftersom jag gått ner 2 hg sen sist jag var där och vägde mig, men det märker jag väl imorgon...
Hon sa ju åt mig att jag fick antingen stanna på 49,3 kg eller gå upp, men absolut inte gå ner något, men det är inte frivilligt jag gått ner... Vet faktiskt inte ens hur det är möjligt att jag gått ner nu, men tydligen så är det det! Håller tummarna för imorgon.
Frågade till och med Marre imorse: -De kan väl inte tvångs inta mig för att jag gått ner 2 hg??!! Jag får panik!!!
Jag vill inte bli intagen till den där hemska avdelningen igen nämligen utan jag vill till dagvården som jag nu snart, snart, snart ska få komma till. Imorgon vet jag när. =)

Låg i sången och tänkte idag, det skulle ju ha varit min första jobbdag idag, men så blev det ju inte på grund utav den här förbannade sjukdomen. Saknar jobbet, saknar människorna där och vårdtagarna så klart. Jag får väl lov att tänka så att detta är för mitt eget bästa. Jag måste ta det lugnt, jag måste ta den tid det tar att bli frisk innan jag ger mig ut i vida världen igen och sätter mer press på mig själv.
Att bli frisk eller i alla fall bättre, är prio ett just nu så är det bara, sen får allt annat vänta ett tag. Jag måste klara det här och klara av fighten som det innebär och det kan jag bara göra på ett sätt och det är genom att låta det ta tid och vänta med allt annat ett tag.

Jag har väldigt svårt att sitta still och ta det lugnt. Jag vill ju så mycket på en gång, men jag mååååste låta det vara nu! Ta det lugnt var ordet!

Kanske skulle hälsa på dem uppe på jobbet någon dag i alla fall?? Saknar dem ju faktiskt.... Tåls att fundera på!