Vaknade klockan 12 idag, bra sömntabletter det där som jag fått! Tack och lov att jag fått sova lite i alla fall...
Kan inte sova utan tabletternas hjälp, då jag börjar tänka, oroa mig och få panikångest så fort jag lägger huvudet på kudden och släcker ljuset. Det är då allt kommer, sanningen kryper inpå en. Det är sant, det har faktiskt hänt... Jag har glimtar då jag lever i en dimma och tror att allt är som vanligt, men sen kommer smällen lika fort tillbaka med insynen att det faktiskt har skett...
Han finns inte här med oss längre, vår älskade Johnny. Han har tagit sitt liv och kommer aldrig mer tillbaka... Det gör så förbannat ont att inse det!
Jag känner så för mamma också, som är så himla ledsen... Jag vill finnas där för henne hela tiden, men det är ju praktiskt taget omöjligt, men jag gör så gott jag kan!
Mamma och jag hade en mys kväll i tisdags, då jag sov kvar hos henne och vi bara var. Det var så himla mysigt, fast än det var deppigt, men det har ju sina anledningar och deppig måste man ju få vara i såna här situationer!
I vilket fall så kändes det skönt att det bara var vi två och att vi fick rå om varandra riktigt ordentligt! Det måste vi göra om, helt klart!
Mamma mår som sagt var hemskt dåligt just nu, som alla vi andra, men förstås ännu värre... Det var ju ändå hennes man som försvann ifrån henne...
Jag kände bara att jag ville göra något för mamma som kanske kunde få henne att le för en liten stund, så jag pratade ihop mig med Marre och hennes mamma om att åka dit och överraska henne och det gick de genast med på.
Vi åkte dit idag runt fem snåret. Jag hade lagat mat och en paj som jag serverade mamma. Hon fick bara sitta och bli omhändertagen. Hon verkade helt klart uppskatta det och det kändes lite lättare i själen när vi for där ifrån sen, mamma log till och med ett par gånger! Eija, Marres mamma och mamma verkade gå bra ihop och vi hade det hemskt trevligt.
Hailey underhöll med sin underbara röst! =P
Väl hemma nu så fortgår kvällen precis som alla andra kvällar har gått efter att det hemska skedde. Psykbrytet jag kan inte sitta still och springer konstant runt och plockare och pillar på precis allt som går att plocka eller pilla på... allt för att slippa tänka!
Det tråkiga är dock att jag inser att jag trots allt någon gång, ofta tidigt på morgonen, måste gå och lägga mig och då kommer allt igen... Stoppar i mig tabletterna och sväljer duktigt för att få sova, tackar för att de finns annars hade jag aldrig fått sova!
Skakar i hela kroppen på dagarna, det kallas ångest och stress, eller kanske sorg som jag tvingar kvar inom mig?!?
Stressad över precis allt och hemskt upprörd över begravningen som närmar sig, den 12/9 är den och jag vet faktiskt inte alls hur jag ska klara mig igenom den dagen över huvudtaget! Det blir väl till att ta en jävla massa tabletter för att inte klappa ihop totalt, sen vet jag inte alls hur det kommer att gå i alla fall... Återstår att se... Usch, hemskt!
Allt är bara så för jävligt!
Jag vill träffa vänner, jag vill vara social... Jag kanske skulle behöva det, men jag har ingen ork att göra det just nu. Jag är alldeles för nervig och labil just nu.
Hoppas bara att vännerna förstår det också!
Labil var ordet, ena stunden är jag som vanligt, andra stunden är jag totalt nervvrak, sen gråter jag, har panikattacker, hysterisk eller bara helt tafatt och orkeslös... Panikattackerna blir bara fler och fler, dag som natt kommer de och tar över mig när sanningen om vad som hänt kryper sig inpå mig...
Detta inlägg må vara osammanhängande, men det är just det jag är just nu... Osammanhängande och totalt trasig inombords!
Jag ska försöka blogga oftare, men har inte haft ron att sitter ner en halv sekund för en nu... jag ska försöka, men lovar inget. Håll utkik!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar