Vad fan hände med mig egentligen?!?

Känns som allt vad gnista i mitt liv har försvunnit just nu! Jag är bara så less. Det känns som om det aldrig någonsin kommer att bli något bättre och jag är bara så himla less!

Jag har helt tappat bort den tjej jag en gång var. Jag vet inte riktigt vart hon tog vägen eller när hon gav sig av, men jag vet att hon inte bor kvar inom mig längre i alla fall...
Självkänsla och självförtroende är något jag ser hos andra människor och beundrar. Jag menar finns det något bättre än när man verkligen ser att någon trivs med sig själv och är stolt över den personen man är?! (Med måtta alltså...)

Jag känner dock att jag helt glömt bort att bry mig om mig själv. Jag orkar inte bry mig om att fixa något hår, smink eller ta på mig några fina kläder längre och när jag väl gör det så känner jag mig bara tillgjord och skäms i alla fall...
Jag förstår inte riktigt vart den tjejen som älskade att klä sig, sminka sig och fixa håret i alla dess former tog vägen.

Jag vill knappt träffa folk längre, känner mig bara så himla obekväm. Jag stannar hellre hemma själv , än att följer med Marre på alla de roliga påhitt hon gör för jag har blivit så himla folkskygg! What the fuck happend??
Jag var ju tok social förut och ville aldrig sitta hemma eller still för den delen! Det första jag tänkte på förut var ju... Jaha, och vad händer idag då, vem ska jag träffa och vad ska jag hitta på för skoj!

Nu ser mina första tankar för dagen ut på ett helt annat sätt... Måste jag gå ut? Måste jag träffa folk? Måste jag verkligen gå till affären, tänk om jag träffar på någon? Måste jag, måste jag, måste jag??

Jag älskade även att framhäva min kropp, kanske lite väl mycket kan jag väl erkänna, förut i kläder och så... Nu mera vill jag bara ha stora mjukiskläder för att skyla min kropp och helst i någon trist färg som svart eller grått då det inte kan väcka ovälkommen uppmärksamhet...
Jag sminkar mig inte, för vad skulle det vara bra för?? Det är ju ingen som bryr sig ändå och jag vill inte synas heller...
Håret sitter alltid upp snott i en slarvig knut på huvudet, då jag inte orkar anstränga mig för att göra något vettigare med det.

Hela jag har ju för fan förfallit! Vart fan tog jag vägen?!? Vart tog all lust vägen och all längtan, allt hopp och alla drömmar??

Jag sitter här och inser att jag inte finns längre... Mitt JAG existerar inte längre, jag är bara ett tomt skal som helst skulle läggas undan djupt in i en garderob eller nåt...

Jag önskar att jag skulle kunna hitta tillbaka till mig själv, mitt hopp och mina drömmar. Jag vill känna att jag lever och då både på gott och ont, inte bara det onda.

Jag vill vara stolt för den jag är och inte vara rädd för att någon ska se mig! Jag vill känna mig som en människa igen, inte bara ett skal som vandrar omkring och önskar att jag kunde vara osynlig hela tiden... Men hur fan ska jag hitta tillbaka till det som försvunnit så långt bort ifrån mig att jag knappt minns hur det kändes att vara den människan jag en gång var??

Hur ska jag hitta tillbaka?!? Det är det jag frågar mig och jag trevar i mörkret med detta för jag har då ingen aning om hur jag ska komma tillbaka, eller hur jag ska kunna ta mig ur min nedåt gående spiral..?
Jag vet faktiskt inte, jag vet bara att jag har ingen aning om hur och att jag önskar att jag kunde trolla fram lite självkänsla och självförtroende att ta mig framåt... Jag bara önskar att det vore så enkelt!

Jag önskar att allt hade varit annorlunda och att jag aldrig hade blivit sjuk, behållit mitt livliga jag, att en massa hemska saker aldrig hade hänt helt enkelt... Men nu har allt skett och jag vill bara komma ur det, men hur??

JAG finns ju inte längre... Hjälp! Jag vill ju bara leva igen!