Begravningen av Johnny måndag den 12/9-11!

Begravningen av vår älskade Johnny Axelsson ägde rum i måndags eftermiddag. Jag trodde aldrig att jag skulle klara mig igenom den här begravningen överhuvudtaget, men dagen kom och jag klarade mig helt otroligt nog igenom den. Kanske för att det fortfarande är så overkligt?!

I söndags körde jag ut Marre och Hailey för att jag skulle kunna gå lös här hemma med storstädning och allt vad pyssel heter. jag klarade bara inte av att sitta still en enda sekund eftersom då kom ju tankarna på begravningen som skulle ske på måndagen.
Jag skrubbade och hade mig hela dagen tills jag till slut på kvällskvisten ringde Marre och sa åt henne att det var fritt fram att komma hem igen.

När Marre kom hem så var hon minst lika rastlös som jag och Hailey var kinkig, men det gjorde inget. Vi höll oss sysselsatta och  kom inte i säng fören tre på morgonen, då tankarna bara for runt, runt, runt i huvudet hela tiden.

När måndagen kom, då Johnnys begravning skulle ske vaknade jag tidigt, trots att jag knappt hunnit sova en blund. Det kanske inte var allt för konstigt i alla fall?!

Jag började med att göra frukost, då jag ville äta den så tidigt som möjligt, då jag annars var övertygad om att den illa kvickt skulle komma upp under begravnings ceremonin. Jag reagerar som sagt var alltid via magen och då ofta genom att saker och ting kommer upp...

Vi gjorde oss redo, inget smink, bara kläderna och håret. Vem behöver smink till en begravning menar jag??

Runt ett tiden for vi med Hailey till Marres mamma som skulle ta hand om henne under tiden och även under måndags natten, då jag och Marre skulle sova kvar hemma hos mamma efter den hemska dagen.
Jag svalde ner lite tabletter för att inte gå sönder av alla känslor och all panik som byggdes upp inom mig.  Sedan bar det av för ett akut besök på apoteket och hämtar brorsan och hans tjej Johanna.

Väl framme på parkeringen vid Stillhetens kapell där begravningen skulle äga rum möttes vi av många andra sörjande människor. Några kramade om mig och hälsade. Sen kommer den här frågan som jag inte riktigt förstår mig på i ett sånt här läge, men det är väl en standardfråga helt enkelt... Hur är det med dig?? Jag bara menar, hur kan det vara under dessa förutsättningar??
Jag hoppas ingen tar illa upp, för jag vet ju att ingen menar något med det utan bara vill väl, men frågan är väl trots allt lite underlig, inte sant??

Väl inne i kapellets entré mötte jag mamma, släktingar och vänner till Johnny och oss. Jag själv, stod bara och trampade för att försöka hålla mig något som när lugn. Benen skakade för mig, smart val med högklackat måste jag säga.
Jag och Marre fick varsin handbukett som vi senare skulle lägga på kistan vid vårt sista farväl av Johnny.

Klockorna började ringa och det var dags att gå in i kapellet. Åh, hur skulle jag klara det här... Hur??

Jag satte mig bredvid mamma och med Marre vid min andra sida. Konstigt nog rätt så samlad.
Jag stirrade tomt på kistan, vad vackert det var med alla blommorna.

Officianten började prata och jag stirrade fortfarande helt tomt på blommorna. Det var för overkligt för att vara sant, vad gjorde jag här?? Vad var det här för något??
Helt plötsligt blev jag bara så himla arg inombords... Hur fan kunde detta ske, varför???
Sedan fick jag något hemskt och konstigt infall att jag ville börja skratta, men lyckades undan värja det. Till slut kom det sorgen och paniken. Det var ju faktiskt vår Johnny som låg där i kistan framför oss!

Jag gick tillsammans med min mamma, bror, Johanna och Marre upp till kistan för att ta vårt sista farväl av Johnny.
Jag lade blommorna på kistan och tänkte för mig själv... Johnny, jag älskar dig, fast du kanske inte förstod det eftersom jag kanske inte alltid visade det så tydligt. Jag önskar bara att du fanns här hos oss nu, men vila nu i frid, älskade du!

Jag satte mig tillsammans med sällskapet igen. Jag kände hur paniken spred sig i kroppen och hur jag snart skulle få ett hysteriskt gråt anfall och bara ville skrika rakt ut. Snälla, låt detta vara över så att jag kan få gå ut...
Jag kom till slut ut och mycket riktigt brast jag ut i hysterisk gråt.

När jag lugnat mig lite grann, kom mamma och föreslog att vi skulle gå tillbaks in för att jag inte skulle ångra något och sitta ner en stund tillsammans. Jag satt ner på bänken framför kistan och stor tjöt ett tag till, sen var det dags att bege sig ifrån kapellet och till minnesstunden som skulle äga rum i Husby-Rekarnes församlingslokal.

Innan vi kunde åka dit skjutsade vi min bror och Johanna hem till dem eftersom de skulle fixa med lite saker som skulle vara med på minnesstunden.
Så snart vi släppt av dem vred jag upp musiken på bilstereon och försökte rensa huvudet lite för att lugna nerverna.

Framme vid församlingslokalen gick det hur bra som helst. Det bjöds på kaffe och smörgåstårta. Jaja, jag åt ingen smörgåstårta, men till störst del för att min mage hatade mig den här dagen och vägrade lugna sig. Så jag vågade helt enkelt inte!

Allt gick som sagt var bra ända fram till dess att min bror skulle visa bilspelet som han gjort på Johnny med musik till och allt. Jag hade ju bara tänkt på bildspelet i planeringen av allt, inte att jag faktiskt skulle sitta där och se på det.
Första bilden kom och musiken satte igång. Jag vände mig mot Marre och sa mellan sammanbitna tänder att jag måste gå ut NU!
Jag reste mig upp och började gå, men började snart springa eftersom jag fick ren och skär panik. Jag var bara tvungen att komma ut där ifrån och det med det samma!

Väl ute på gården satte jag mig ner på trappan och började åter igen att stor gråta. Marre kom snabbt och satte sig bredvid mig.
Jag grät och grät, och grät, men lugnade mig till slut.
När bildspelet var slut lyckades jag ta mig in i lokalen igen, men bara för att säga hej då till alla.

Nu ville jag bara hem till mamma och få av mig kläderna och bara glömma allt.

Hemma hos mamma lyckades jag slänga ihop lite mat och mamma kom hem snart där efter med nästan en hel smörgåstårta som blivit över...

Jag hade varit väldigt stressad över det här med att vara hemma hos mamma efter den här jobbiga dagen, men det fanns tydligen ingen anledningen till det trots allt.
Marre, mamma och jag satte oss vid köksbordet och andades lite. Efter en liten stund frågade mamma om det var någon annan än hon som ville ha ett glas vin. jag tackade nej, men Marre tog en öl.
Jag satt där och tittade på dem en liten stund och till slut frågade jag mamma var hon hade vinglasen. Ja, jag ville också ha trots allt.

Vi drack lite vin och mamma och Marre tog varsin bit smörgåstårta, medan jag istället stod och åt den direkt ur kartongen. Då såg jag ju inte hur mycket jag åt utav den och därav inte lika mycket ångest. knasigt jag vet, men det funkade!

Vi drack lite vin/öl och pratade om allt och ingenting. Det kändes verkligen bra och som om vi kom varandra så himla mycket närmre på så kort tid.
Kvällen slutade med att det bara fanns en pytteliten bit av smörgåstårtan kvar och vi hade haft det hur mysigt som helst.

Vi bestämde oss för att gå till sängs vid halv ett tiden och alla tre svalde lydigt ner våra insomningstabletter och lade oss och somna gott!

dagen var hur jobbigt som helst, men det var ju minst sagt väntat... Men trots allt så slutade den väldigt mysigt.
Själva begravningen var väldigt värdig och vacker, men det känns fortfarande som om det inte har hänt och inte kan vara sant...!